Just hemkommen från sista höststädningen i sommarstugan. Ett ton löv har krattats och burits av maken, jag har skurat, plockat och myst. Som jag kanske berättat förut ligger stugan i byn som Gud glömde och består av mina barndomstrakter. På så vis att raggare, gamla nedlagda fabrikslokaler och inskränkthet rules. Fast den ligger vackert vid vatten och skog, som ett litet paradis faktiskt.

I dag när jag planterade ljung utanför husknuten kom en man gående med stavar på stigen intill stugan. Jag tittade, hejade per automatik och...konstaterade överraskad att där gick en kille (gubbe) som jag en gång i tiden var rädd för, när jag var liten! En liten sadist som inte tillhörde begåvningsreserven och som skrämde skiten ur små flickor i 10-årsåldern på lågstadiet.

Hahaha, nu var han flintis, småfet och grå. Och gick med stavar...bara det.

Det är bra när det matchar med det motsatta könet. Om jag som kvinna t e x är lat, stingslig, saknar tålamod och är lite labil är det väldigt lämpligt med en diamentralt motsatt man. Om man säger så.

I dag har maken fotat gammal skit på vinden, och lagt ut på Blocket. Han hade förberett med en kärra till tippen, innan han kom på idén med Blocket. Nu sitter vi här, klimatsmarta och kontantstinna och firar med god mat och ett ädelt vin. Skål!

Av allt att döma härjar svininfluensan på barnens skola. För ett par veckor sedan låg halva skolan nerbäddad i feber och hosta, sönernas idrottslag var decimerade till nollnivå och nu verkar det nå en ny topp. Peppar, peppar har ingen av killarna insjuknat, trots nära kontakt med grissnuviga kompisar. Vaccinationen känns som en kamp mot klockan, samtidigt som jag är tveksam. Tveksam till att spruta in kemiska medel i friska kroppar.

För snart ett år sedan var vi i USA på semester. Det var en mardrömssemester som jag helst vill glömma, p g a att hela familjen blev snorsjuk under hela vistelsen. Klara influensasymptom med hög feber, hosta och värk i kroppen hos oss alla. Fanns svininfluensan redan då tro? Och är det därför vi (eller framförallt barnen) har klarat sig? Flunsan kan mutera och därför bör man vaccinera sig i alla fall säger förståsigpåarna.

Ännu ett beslut där hjärta och hjärna vill gå olika vägar. Vem ska jag följa?

Stefan Einhorn har skrivit en bok som heter Konsten att vara snäll.

Det var en omständlig väg att gå. Det räcker med en tupplur mitt på dan och sedan en bit fin choklad till kaffet. *Berättat av en som vet*

Jag har fått en award (äntligen, det var längesen)! Av Gulle-Grynet http://grynet.bloggplatsen.se/, tack! Men den förpliktigar, jag ska nämligen berätta tio saker om mig själv. OK, jag börjar...

1. Jag är sjukligt hypokondrisk

2. Jag kollar alltid in folks jeansmärken (jag vet, ytligt)

3. Jag drömmer mest av allt om ett eget företag

4. Jag gillar vintern bättre än sommaren (om jag måste välja, vilket jag inte måste)

5. Jag har dansat tryckare med en svensk kändis en hel natt på 80-talet

6. Jag avskyr att gå på bio

7. Jag skulle vilja bo i New York

8. Jag pratar bra spanska

9. Jag äter inte längre pasta och potatis

10. Jag har ett (dyrt) årskort på ett gym som är helt outnyttjat

Nu skickar jag vidare awarden till:

Mita http://rocotopeppers.bloggplatsen.se/

Stort och smått http://stortosmatt.blogspot.com/

Ironia http://ironiasbloggeri.blogspot.com/

Shooooot!

Jag har ibland antytt att jag skulle vilja vara hemmafru. Men det vore kanske lite trist att fylla sina dagar med Facebook, kolla brevlådan, koka kaffe och vandra runt huset likt en osalig ande.

Om jag inte vore oanständigt rik förstås, då vore det en annan femma. Men det kanske vore boring att shoppa och dela hemmet med hantverkarna dagarna i ända också? Och för vem/vilka skulle man visa upp sina nyinköpa klädtrasor? Jag menar, köpa en Odd Mollykofta och visa upp sig på ICA Maxi, hur kul vore det? Eller om man gått ner 10 kg i vikt och vill få komplimanger, ska man då få det från butiksbiträdet på Systemet?

Jag har fått tandvärk, vilket jag aldrig haft förut. Tror jag. Och det är värre än både tv-sänd gudstjänst och besök på offentlig toalett kan jag tala om.

Den här bloggen har f ö nominerats till LTB (Landets Tråkigaste Blogg) i kombination med KSNV (Kora Sveriges negativaste varelse). Ni röstar väl?

Det är väldigt lätt att få dumma idéer när man går hemma så här, ofrivillgt. Som att det är okej att äta pepparkakor. Typ en hel burk. Eller att få för sig att barnens överblivna chips sedan helgen förfaller om jag inte förbarmar mig.

Tristess eldar också upp retstickan i mig. Det är extra kul att läsa sopiga skitbloggar och simulera knivskarpselaka kommentarer i fantasin. Särskrivningsnojjan rider mig som en mara, och jag inser till min förskräckelse att halva befolkningen lider av denna språkförbistring; "en brun hårig kvinna", "en rak permanent","ett jätte gott recept", "en sjuk sköterska". Gah! Inkompetensen regerar! Vi lever i ett fritt land och fåntrattarna tillåts skriva fritt. *Bockar och bugar*

Och är det inte särskrivningsdynga så finns det annat att läsa: " I dag har jag handlat blöjor åt Mini och sen åkte jag hem och tog en välbehövlig kopp kaffe. Tvättkorgen svämmar över men jag känner att jag måste få mitt kaffe först *hihihihi*, innan Britta kommer på besök, och vi ska scrapbooka *ler*. Sen är det dags för middag, det blir nog köttbullar och makaroner innan mötet hos Hyresgästföreningen *suck*" Jag säger bara tack. Jag är överväldigad och mållös. Livet och skrivlusten regerar. Det bästa i livet är verkligen gratis jag menar billigt.

Bitter? Jag?