Har inte gjort nån extrem makeover hemma direkt, men har ändå haft tid att tänka och småfixa lite. Tid att drömma och planera hemmet. Mitt hem; mitt hjärta, stället där min själ vill sjunka ner och vistas i för jämnan. Gu´så jag älskar mitt hem! Och gu´så jag gillar att inreda/inredningstänka.

Tyvärr varierar mina preferenser och stilar i huvudet lite för ofta. Ena da´n drömmer jag om ett hem i 1700-talsstil, för att nästa dag snegla på supermodern minimalism. I nästa stund tycks lotten ha fallit på Laura Ashley-romantik för att sedan snabbt glida över till Josef Frank-klassiska yttryck. Eller varför inte rustika träslag i värsta lodgestilen? För att inte nämna retroelegans med färger som lime och lila i basen. 

Alternativen är oaändliga och jag vet bara med exakthet en enda sak: hur jag inte vill ha det.

Här tänkte jag just, med bitande sarkasm (typ draculatandvarianten), beskriva just det hemmet. Men jag kom visst av mig. Jag är inte så anonym som jag trodde. Och tänk om det ser ut så hemma hos just DIG? Det vore ju onödigt elakt. Men ett väldigt roligt inlägg hade det blivit. För den som hängde med.

Min man sitter ofta i allvarliga möten, med skärpt min, i chefsstol och med kostymklätt sällskap.

Ibland ringer jag honom vid sådana tillfällen för att prata strunt. Mannen är rätt humoristiskt lagd, men vid dessa myndighetsmöten blir han lite förbytt. Då är det extra kul att skoja med honom. Prata med tungan under läppen, säga puss 1000 gånger (med följd att han inte vågar säga det tillbaka, vilken skam det skulle vara guvevars!) och låtsas bli jättesur för att han inte pussar tillbaka.

Jag gjorde nyss nåt liknande. Hörde redan på svaret att han var Mogen. Formell. Strikt. "Här ligger jag spritt språngande naken på en björnfäll framför brasan och undrar när du ämnar komma hem?" Harkel och obekväma rörelser i andra änden av luren. "Ja, kan jag höra av mig lite senare, jag ska kolla upp det". *Stön och fniss* från mig, varvid maken hostar besvärat och säger med mycket vuxen stämma: "Jo, men då ringer jag dig senare när jag kontrollerat den uppgiften. Tack och hej" Tuuuuuuut.

Och varför i all världen berättar jag detta? *Blottar min oerhörda barnslighet*

Det suger i resetarmen kan jag berätta. Det studsar,vibrerar och tjoar av reslust. Hela jag som en exploderande vagabond-to-be.

K, 15 år, däremot är allergisk mot allt vad resande heter. Han vill inte ens åka till sommarstugan över en helg, än mindre flyga söderut en vecka eller två. Ska 15-åringar få bestämma sånt? Å ena sidan är han omyndig, omogen och alldeles för ung för att få stanna hemma, så svaret på frågan är förstås nej. Å andra sidan är han nästan vuxen, har en egen klart uttalad (o)vilja och tydliga argument. Han vill inte, han tycker det är trist, onödigt och slöseri med hans tid.

På fredag ska vi till sommarstugan. Det bestämde maken och jag spontant igår kväll på sängkanten. Det ska höststädas, tapetseras färdigt, röjas och mysas. Allt väl så långt om det inte vore för den obstinate tonåringen. Ty i samma stund som vi bekvämt lutade oss mot kuddarna och suckade nöjt över beslutet att ta en stughelg i höstmyset, dök den lilla tonårsvarningen upp. Som ett brev på posten infann sig den sedvanliga argumentationsförberedelsen; hot, mutor eller medhårssmek, vilken metod ska vi tillämpa?

Eller har vi nån klok pedagog där ute i cyber med bättre förslag? I´m all yours.

Jag har varit hemma från jobbet i dag. Alla som ids ha läst min presentation förstår på den att jag helst skulle vilja vara hemma. Varje dag. Men i dag har anledningen inte varit så ämabel om man säger så. I går förmiddag på jobbet fick jag nämligen en fruktansvärd huvudvärk. Det hade jag även i söndags, men i går blev den översvallande påträngande. Väggarna svajade, golvet gungade och jag fick springa på toa (utan vidare upplysningar). Vinglade vidare tillbaka rummet och ringde virrigt sjukvårdsupplysningen. Vad jag sa och de sa minns jag knappt, mer än att jag genast borde åka in till akuten.

Sagt och gjort. Tack och lov att maken var i stan och kunde skjutsa mig. För att göra en lång historia kort och inte placera mig själv i martyrstolen, så hade jag till synes vare sig hjärnblödning eller tumör. Övriga prover så när som blodtrycket ser hittills bra ut. Vila, ev. blodtrycksmedicin och insikt torde reda ut mina besvär (om jag nu får va min egen husdoktor).

Pudelns kärna, och det jag ville komma till, är själva akutsjukvården. Jag har aldrig vårdats akut tidigare (tack!), och är både förfärad och fascinerad. Väntrummet på det gigantiska universitetssjukhuset var som en liten städskrubb. Tätt, tätt intill mig satt en jättekvinna och kräktes konstant i en medhavd spypåse. På andra sidan satt en märkbart påtänd nisse med pupiller stora som kvarnvingar, hallucinerandes om ormar (!). Däremellan satt en alkoholiserad, storrökande man som luktade askkopp och hostade blod. Och så ett par kvinnor iklädda burka, en argsint man som pratade affärer i sin mobiltelefon. Och så jag.

Vården däremot är så proffessionell så jag blir alldeles lamslagen. Trevliga, lugnande sjuksköterskor. Pedagogiska läkare. Effektiv utrustning. Snabb hantering. Snabba svar. Omvårdnad och noggrannhet. Skattefinansierad hjärtlighet- tack!